Skolgången.
Efter mycket tjat från min mor Karin fick jag börja min skolgång vid sex årsålder. Skolan
bestod av en stor sal där alla klasserna var samlad och en lärarinna vid namn ”Johanna Petronelle” (ej rätt namn) som ansvarade för alla klasserna. Skolan hade intagning vart annan år och därför ville mamma att jag skulle få börja redan vid sex års ålder. Skolvägen som jag fick gå genom skogen var ca. 2 km. och den fick man gå både ur och skur. Skolan som jag skulle börja gå i fanns på en plats som hette Brännland. Min skolväg var ca. 2 km.
När det var 29 grader kallt var man tvingad att gå men inte när det var 30 grader kallt för då fick man stanna hemma, man tittade ofta på den när det var kallt och önskade att den skulle visa under 30 grader så att man fick vara hemma den dagen.
Som jag uppfattar min skolgång I dag så fanns det ingen direkt längtan att gå till skolan för att lära mig något för livet. Man fick inget direkt stöd hemma, nog sa dom till ibland så att man åtminstone kunde läsa och stava men mer blev det inte. Och att en torparunge skulle bli något det var inte att tänka på och var man en s.k. oäkting så var det inte alls något för oss att tänka på. Få utbildning, nej det var för andra men inte en oäkting, man var utstött från början. Vilken syn på ett barn som inte rådde för att han föddes in I denna värld?
Efter mina sex år var jag oerhörd glad att det var över för min del, det talades om 7-årig folkskola och jag gladdes när det kom något år senare och jag slapp vara med ytterligare i skolan.
På den tiden fanns det ingen skolbespisning utan vi fick ta med oss smörgåsar av tunnbröd med äkta smör på och fick man pålägg någon gång så var man i 7-e himlen. På grund av fattigdomen så var det inte så ofta man fick detta.
Det var en hård skola och man blev ofta mobbad på grund av min bakgrund. Men det var så på den tiden, torparfamiljer, det var det lägre I samhället men i dag har även vi s.k. ”oäkta” barn fått en plats i samhället. ”Oäkta” vilket uttryck, det finns inga oäkta barn.
Att försvara sig.
Det var där I skolan som jag lärde mig att aldrig ge upp utan att försvara mig så länge jag
kunde stå på benen. Det var många som försökte komma åt mig i min ålder och de som var flera år äldre än mig, men det gick inte på grund att jag var stor för min ålder och att jag hade vissa krafter som gjorde att jag kunde försvara mig, ja det kunde jag, utan att skryta så var det ingen som rådde på mig. Det var min räddning och som gjorde att min vaksamhet blev skärp och detta har räddat mig från många otrevligheter senare i livet.
Vidare utbildning.
Vid 20-års ålder kom jag tillbaka till Lycksele efter att ha mönstrat av en båt i Öviks hamn
och blev erbjuden att bo hos min fostersyster Tora som bodde med sin familj i Bäverträsk, gården hette Ararat, och där skulle jag få vara med och arbeta i skogen. I dag förstår jag att det låg en baktanke bakom, jag skulle komma under kristen påverkan vilket jag nu är oerhörd tacksam över. På våren reste jag tillbaka till övik och mönstrade på en bogserbåt vid namn, Domsjö, och det var på den båten jag kom i ”syndanöd” gick iland och ringde upp pastor i Öviks Filadelfia och där i hans hem överlämnade jag mitt liv i Guds hand.
Och det var efter denna frälsningsupplevelse som jag började läsa Hermodskurser för att bygga upp min kunskap och efter ett antal år tog jag min ing. examen i Örebro. Allt detta gjorde Gud i mitt liv på grund av att det fanns någon som ville påverka mig och bjöd mig till sitt hem.
Sådan är Han än idag vår store Gud, du som läser detta skall veta att Gud är vid din sida hur det än känns, Gud är dig så nära så det anar du inte och det är för att Gud vill hjälpa dig.