Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten och sade: ”Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?” Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken. När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: ”Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.” Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. Jesus reste sig upp och sade till henne: ”Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?” Hon svarade: ”Nej, Herre.” Då sade Jesus: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!” (Johannesevangeliet 8:3-11 SFB14)
Åter en berättelse om Jesus och en kvinna. När jag läste de här verserna idag så var det en mening som jag inte tänkt på förut.
– Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för.
Deras tanke var alltså att Jesus skulle stoppa steningen fysiskt och de skulle kunna säga att han gått emot lagen, men Jesus räddar kvinnan på ett vist sätt. Det är verkligen en fin berättelse
Nästa mening som fascinerar mig är denna.
– Då sade Jesus: ”Inte heller jag dömer dig. Han var den ende som kunde döma henne därför att han var utan synd, men i sin kärlek gjorde han det inte.
Berättelsen talar för sig själv. Låt mig bara ställa en fråga:
– Var var mannen?