En sabbat undervisade Jesus i en av synagogorna. Där fanns en kvinna som hade haft en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han fram henne och sade till henne: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud. Men synagogföreståndaren blev upprörd över att Jesus botade på sabbaten, och han sade till folket: ”Det finns sex dagar då man ska arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte på sabbatsdagen.” Då svarade Herren honom: ”Era hycklare! Lossar inte varenda en av er sin oxe eller åsna från krubban på sabbaten och tar ut den och vattnar den? Men den här kvinnan, en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år, skulle hon inte få bli fri från sin boja på sabbatsdagen?” Vid de orden skämdes alla hans motståndare, men allt folket jublade över allt det underbara som han gjorde. (Lukasevangeliet 13:10-17 SFB14)
Jesus talar så kärleksfullt om den här kvinnan, en Abrahams dotter. Vet inte varför det rör mig så. Jag ser kvinnan framför mig. Krokig och svag. Så kommer Jesus och hon rätar på sig och kan möta människorna öga mot öga. Upprättad. Han ser henne i all sin nöd. Det är viktigare än lagar och paragrafer.
Bön: Tack Herre att du vill möta oss mitt i våra omständigheter så vi kan räta på ryggen och stå fasta i gemenskap med dig.