En bön som Lasse Åberg citerade i slutet av sitt vinterprat i P1. Jag vill göra den till min egen.
”Herre, du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras, och att jag en dag ska vara gammal. Avhåll mig från den fatala tron att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen. Befria mig från begäret att jag ska ordna upp alla människors angelägenheter. Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig. Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken. Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär, de tilltar och det känns allt mer frestande att älta bekymren. Jag vågar inte be om ett förbättrat minne, men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras. Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland. Låt mig få bli någorlunda angenäm, jag vill inte vara ett helgon – somliga helgon är svåra att leva med. Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk. Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor när man inte väntar sådant. Och kära Herre, gör mig vänlig så att jag säger dem det jag ser. Amen.”
Birgitta